Madde v W

"Du får ingen mat,
du får ingen mat,
nejnejnej, du få ingen mat för du ska banta!"

Jag citerade just Doris från "Hitta Nemo".



Jag ska egentligen bara hålla käften och inte klaga alls för jag är inte överviktig, jag tycker inte heller att jag är tjock på något sätt.. Mitt problem, eller min rädsla sitter i att jag är oproportionell (stavas det så?). Jag brydde mig inte speciellt mycket tills för lite mindre än ett år sedan då ett flertal kunder på macken trodde att jag var gravid. Vissa var "vänliga" och antydde bara lite frågande medans andra var så fräcka att de tog mig på magen och petade mig i ögonen (för att de kunde spå om det var en tjej eller kille genom att kolla innanför mina ögonlock). Detta var inte direkt någon kick för självförtroendet. Visst, jag hade gått upp en del i vikt pga att jag åt lite väl mycket sötsaker och "unnade" mig alltförmycket av det mesta när jag var ledsen efter min syster gått bort. Sen att min mamm och pappa gjorde raka motsattsen, dvs. åt mindre och gick NER i vikt så de båda såg ut som benrangel gjorde inte situationen bättre för mig. Jag vägde 6 kilo mer än min pappa. Kul?? NEJ!! Men hur många normala pappor väger 61 kilo?!? Vääldigt undernärd och ledsen pappa. Pappa är fortfarande liten, men har gått upp lite så han ser inte undernärd ut längre. Sen är min pappa värsta gåfreaket! Han går och går och går.. Först går han ut och går med Boppi, sen går han 18 hål på golfbanan, sen går han till macken och hämtar tidning, sen går han ut med Boppi lite till.. Antar att dteta sitter i generna eftersom min farfar som är 89 år är ute och går varenda dag också, spelar ingen roll vad det är för väder, han är ute och spatserar på Färila med sin rullator.. När han var yngre så gick han alltid en mil om dagen. Varför kan inte jag vara så? Varför går inte jag en mil om dagen? Hoppas jag fått de generna.. *haha*
Nu tappade jag tråden lite känner jag.. Det var inte pappa och farfar vi skulle prata om.. Tillbaka till mig!
Folk trodde alltså att jag var gravid och det var väldigt jobbigt. Så jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Sommaren före hade jag ätit GI ett tag och gått ner några kilon men jag är så dålig på att dricka vatten så jag hade huvudvärk nästan varenda dag och det ville jag inte gå igenom igen. Så jag anmälde mig på viktklubb.se och skötte mig sååå bra! Jag förvånade båda mig själv och andra eftersom att jag var stenhård och gick faktiskt ner i vikt. Ett stoooort stöd var Sara, vi gick och tränade tillsammans flera gånger i veckan och tack vara varandra så struntade vi inte i någon träning. Jag gick ner nästan alla mina överflödskilon och var så nöjd så.
Nu till problemet, jag har börjat lagt på mig igen, jag är inte tjock, vill påpeka det en gång till men jag är rädd för att människor ska kalla mig gravid igen! Allt mitt fett sätter sig på brösten och magen. Mina handleder är nästan läskigt smala och mina armar och ben är helt normala men den där jäkla magen plutar ut både här och där. Jag vill bli av med den!! Igår så läste jag i en tidning att dte bara tar 2 veckor att avvänja sig med socker.. 2 VECKOR!! Det är juh nästan ingenting! Jag vill inte banta, jag gillar mat alldeles för mycket för det men jag ska försöka sluta med godis. I alla fall på varddagarna! Godis kan man äta på lördag, och då inte i mängder. Träningen ska också återupoptas igen, ikväll ska jag köpa mig ett träningskort och gå på lite aerobic och ev. boxing. Detta ska väl få min mage att försvinna i en lagom takt?

Jag vill inte bli kallad gravid igen förrns jag verkligen är gravid! Och då tänker jag framhäva det som bara den, för jag tycker att gravidmagar är så fint! I alla fall med kläder på... =P