Tankar...
Jag såg en gammal bild idag och jag vart lite sentimental o tänkte att "vad kul man hade då" och "vad bra man mådde då" osv... Av nån anledning, antagligen eftersom jag är extremt trött efter allt resande och jetlag mm, så vart jag lite ledsen. Men så tänkte jag efter ordentligt. Var det verkligen så mycket bättre? Mådde jag verkligen så mycket bättre? Och viktigast av allt: Skulle jag vilja gå tillbaka dit?
Svaret på dne sista frågan är: NEJ FÖR FAAAN HELLER!!!!!
Jag har kommit på att jag är en person som gärna håller i dåtiden lite väl mycket och fegar lite för framtiden. Jag har utvecklats så mycket och ändrat mig på många sätt under tidens gång. Som alla gör! Men lik förbaskat har jag så sjukt svårt att glömma det som varit och gå vidare.
Mina senaste år har varit väldigt jobbiga och jag är så otroligt glad att jag tog mig i kragen och åkte hit till Norge. jag mår så otroligt mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Innan jag åkte till Norge hände det så otroligt mycket saker i mitt liv, mest hemska. Jag är en person som vill att folk ska minnas som en glad sådan och det gör att jag ofta döljer när jag mår dåligt. Det värsta jag vet är att må dåligt och därför tillåter jag mig inte riktigt för att må dåligt. Det känns som jag grät så mycket de åren innan att jag måste "komma ikapp" med gladheten, om ni förstår vad jag menar. Jag har också väldigt svårt att vara arg och hat finns inte i mitt vokabulär. Ibland tror jag det skulle vara bättre om jag kunde bli arg istället för ledsen. Det finns en del situationer och människor som jag är arg på, jag hatar ingen men arg kan jag vara. Men det är inte direkt så jag skriker ut min vrede för att t.ex. att min syster är död, jag fungerar inte så. Jag är faktiskt lite arg på min döda syster också för att skruva till allt lite mer... Om jag skulle berätta allt så skulle nån kunna skriva om det till en dokusåpa för ibland undrar jag om det verkligen är sant allt som händer. Jag har slutat att förvånats!
Senast idag hörde jag om en sak som inte gjorde mig arg men väldigt ledsen och besviken, tyvärr inte förvånad. Men det jobbiga är att jag vet inte hur jag ska hantera den här saken. Det finns några människor jag kan prata med om det men jag skulle vilja hjälpa den som gjort detta mot mig. Men pga. alla sjuka dokusåpa-omständigheter så kan jag inte, jag vet inte heller för den delen hur jag skulle kunna hjälpa, det är inte mitt ansvar. Jag vet inte ens om personen vet att den gör fel något fel och sårar andra personer, det gäller inte bara mig...
Nu har jag rört runt i både min hjärna och era hjärnor alldeles förmycket. Nu är det sovdags igen!
Svaret på dne sista frågan är: NEJ FÖR FAAAN HELLER!!!!!
Jag har kommit på att jag är en person som gärna håller i dåtiden lite väl mycket och fegar lite för framtiden. Jag har utvecklats så mycket och ändrat mig på många sätt under tidens gång. Som alla gör! Men lik förbaskat har jag så sjukt svårt att glömma det som varit och gå vidare.
Mina senaste år har varit väldigt jobbiga och jag är så otroligt glad att jag tog mig i kragen och åkte hit till Norge. jag mår så otroligt mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Innan jag åkte till Norge hände det så otroligt mycket saker i mitt liv, mest hemska. Jag är en person som vill att folk ska minnas som en glad sådan och det gör att jag ofta döljer när jag mår dåligt. Det värsta jag vet är att må dåligt och därför tillåter jag mig inte riktigt för att må dåligt. Det känns som jag grät så mycket de åren innan att jag måste "komma ikapp" med gladheten, om ni förstår vad jag menar. Jag har också väldigt svårt att vara arg och hat finns inte i mitt vokabulär. Ibland tror jag det skulle vara bättre om jag kunde bli arg istället för ledsen. Det finns en del situationer och människor som jag är arg på, jag hatar ingen men arg kan jag vara. Men det är inte direkt så jag skriker ut min vrede för att t.ex. att min syster är död, jag fungerar inte så. Jag är faktiskt lite arg på min döda syster också för att skruva till allt lite mer... Om jag skulle berätta allt så skulle nån kunna skriva om det till en dokusåpa för ibland undrar jag om det verkligen är sant allt som händer. Jag har slutat att förvånats!
Senast idag hörde jag om en sak som inte gjorde mig arg men väldigt ledsen och besviken, tyvärr inte förvånad. Men det jobbiga är att jag vet inte hur jag ska hantera den här saken. Det finns några människor jag kan prata med om det men jag skulle vilja hjälpa den som gjort detta mot mig. Men pga. alla sjuka dokusåpa-omständigheter så kan jag inte, jag vet inte heller för den delen hur jag skulle kunna hjälpa, det är inte mitt ansvar. Jag vet inte ens om personen vet att den gör fel något fel och sårar andra personer, det gäller inte bara mig...
Nu har jag rört runt i både min hjärna och era hjärnor alldeles förmycket. Nu är det sovdags igen!
Kommentarer
Trackback
