Det här med att vara ung
I sinnet så känner jag mig inte en dag äldre än 23 och att jag fyller 30 om 3 år känns inte helt verkligt.
Jag är absolut inte ett dugg stressad och jag har ingen åldersnoja för jag mår så bra. Jag tycker om att åren går framåt och jag ser fram emot vad som väntar i framtiden.
En 18 år gammal Madeleine
Ikväll har jag suttit och läst lite gamla bloggposter från 2006. Det var ett år då det skedde mycket i mitt liv även fast det inte märks så väl i själva inläggen. Jag skriver ofta om att jag känner mig ensam, jag är osäker på vad jag vill göra och jag har många frågor. I ett av inläggen så vill jag få reda på vad som hände mellan mig och några tjejer som jag brukade umgås jättemycket med men som plötsligt inte var nånting alls. Från väldigt bra vänner till att knappt hejja på varandra. Jag fick aldrig nån förklaring på det här utan det enda jag hörde var några spridda kommentarer från människor runt om.
En betydelsefull person i mitt liv sa att jag kunde vara "lite för mycket" ibland och att jag då uppfattades som egoistisk och falsk...
Tänk om jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mig själv att den här personen hade så otroligt FEL! Tänk alla timmar och minuter som jag satt och funderade på det här och klurade på om jag var en sån dålig person. Om jag hade sluppit att få dålig självkänsla och blivit deprimerad på grund av detta. Jag tonade ner mig själv och blev en tyst liten mus som knappt orkade bry sig om nånting.
Det var absolut inget fel på mig eller mitt beteende. Jag var alltid glad, sprallig, social och jag gillade att stå i händelsernas centrum. Jag älskade att skratta och ha kul och jag var otroligt generös och givmild. Om någon tyckte att jag var egoistisk så var det av ren avundsjuka och jag skulle bara ha vänt andra kinden till. Jag skulle ha avfyrat ett leende och gått vidare.
Madeleine, 20 år
Det är lätt att vara efterklok men på sätt och vis så är jag väldigt glad att allt detta hände mig. Skitåret 2006 fick mig så småningom att växa som människa och bli en stark självständig individ. Och jag är glad att det skedde när jag var så pass ung. Jag kommer aldrig någonsin låta någon tala om för mig hur jag ska bete mig igen. Jag har lärt mig att lita på min magkänsla och ingen kan numera rubba på mitt självförtroende eller självkänsla.
Det har också gjort mig försiktigare, jag respekterar och värdesätter mig själv väldigt högt och jag har stor integretet. Jag är väldigt social och jag har lätt för att prata med människor, både kända och okända. Men jag öppnar mig inte för vem som helst. Du måste förtjäna det! Jag kräver ganska mycket från en person innan den kommer över min magiska gräns. Har du sett mig gråta när jag varit nykter så tillhör du med stor sannorlighet några av de få utvalda.. ;)
Jag väljer noga vilka människor jag vill ha i mitt liv. Vad ska jag med en "vän" till om den bara ger mig negativ energi och får mig att må dåligt? Eller varför ska jag umgås med någon som jag inte har nått utbyte av bara för att vara snäll? Jag vill både kunna skratta och gråta med mina vänner, jag vill kunna sitta tillsammans i ett rum och inte göra någonting utan att känna obehag. Jag är kräsen när det kommer till vänner men när jag tänker efter så är jag ganska säker på att jag har fler riktigt bra vänner än de flesta jag känner. Genom att vara noggrann har jag hittat mina diamanter och pärlor. De vännerna som alltid finns där för mig, som jag kan ringa till efter ett långt uppehåll och det fortfarande känns som om vi sågs igår, som ger mig positiv energi och får mig att känna mig bra.
Nu, Madeleine 26 år
Ja, jag ställer höga krav. Jag satsar inte på nått som är näst bäst och när det kommer till kärlek så tänker jag inte leva för någon förrns han övertygat mig om att han lever för mig. Jag har ingen lust att bli uttnytjad eller nedtryckt i skorna. Jag tänker må bra och genom att omge mig med underbara personligheter så är det inte svårt!
Jag är absolut inte ett dugg stressad och jag har ingen åldersnoja för jag mår så bra. Jag tycker om att åren går framåt och jag ser fram emot vad som väntar i framtiden.
En 18 år gammal Madeleine
Ikväll har jag suttit och läst lite gamla bloggposter från 2006. Det var ett år då det skedde mycket i mitt liv även fast det inte märks så väl i själva inläggen. Jag skriver ofta om att jag känner mig ensam, jag är osäker på vad jag vill göra och jag har många frågor. I ett av inläggen så vill jag få reda på vad som hände mellan mig och några tjejer som jag brukade umgås jättemycket med men som plötsligt inte var nånting alls. Från väldigt bra vänner till att knappt hejja på varandra. Jag fick aldrig nån förklaring på det här utan det enda jag hörde var några spridda kommentarer från människor runt om.
En betydelsefull person i mitt liv sa att jag kunde vara "lite för mycket" ibland och att jag då uppfattades som egoistisk och falsk...
Tänk om jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mig själv att den här personen hade så otroligt FEL! Tänk alla timmar och minuter som jag satt och funderade på det här och klurade på om jag var en sån dålig person. Om jag hade sluppit att få dålig självkänsla och blivit deprimerad på grund av detta. Jag tonade ner mig själv och blev en tyst liten mus som knappt orkade bry sig om nånting.
Det var absolut inget fel på mig eller mitt beteende. Jag var alltid glad, sprallig, social och jag gillade att stå i händelsernas centrum. Jag älskade att skratta och ha kul och jag var otroligt generös och givmild. Om någon tyckte att jag var egoistisk så var det av ren avundsjuka och jag skulle bara ha vänt andra kinden till. Jag skulle ha avfyrat ett leende och gått vidare.
Madeleine, 20 år
Det har också gjort mig försiktigare, jag respekterar och värdesätter mig själv väldigt högt och jag har stor integretet. Jag är väldigt social och jag har lätt för att prata med människor, både kända och okända. Men jag öppnar mig inte för vem som helst. Du måste förtjäna det! Jag kräver ganska mycket från en person innan den kommer över min magiska gräns. Har du sett mig gråta när jag varit nykter så tillhör du med stor sannorlighet några av de få utvalda.. ;)
Jag väljer noga vilka människor jag vill ha i mitt liv. Vad ska jag med en "vän" till om den bara ger mig negativ energi och får mig att må dåligt? Eller varför ska jag umgås med någon som jag inte har nått utbyte av bara för att vara snäll? Jag vill både kunna skratta och gråta med mina vänner, jag vill kunna sitta tillsammans i ett rum och inte göra någonting utan att känna obehag. Jag är kräsen när det kommer till vänner men när jag tänker efter så är jag ganska säker på att jag har fler riktigt bra vänner än de flesta jag känner. Genom att vara noggrann har jag hittat mina diamanter och pärlor. De vännerna som alltid finns där för mig, som jag kan ringa till efter ett långt uppehåll och det fortfarande känns som om vi sågs igår, som ger mig positiv energi och får mig att känna mig bra.
Nu, Madeleine 26 år
Ja, jag ställer höga krav. Jag satsar inte på nått som är näst bäst och när det kommer till kärlek så tänker jag inte leva för någon förrns han övertygat mig om att han lever för mig. Jag har ingen lust att bli uttnytjad eller nedtryckt i skorna. Jag tänker må bra och genom att omge mig med underbara personligheter så är det inte svårt!
Jag avslutar med ett underbart citat av Mia Törnblom "Det är massvis med människor som tycker jag gapar för mycket, jag skrattar för högt, jag har konstiga kläder. Men jag brukar inte leka så ofta med dem".
Den här j*vla vikthetsen
På senaste tiden har det pratats mycket om vikt i "bloggvärlden".
Blondinbella la ut en bild från sin Bahamasresa där hon stoltserar med en kurvig kropp.
(bild från blondinbella.se)
Ungefär samtidigt har Kissie varit i Thailand där hon visat upp sin size zero midja.
(bild från kissies.se)
Att Kissie skapar diskussioner är inget ovanligt alls, men att inlägget där Blondinbellas bild ingår har fått över 1400 kommentarer är helt galet. De första kommentarerna är från läsare som tycker hon är vacker, kvinnlig och tuff som vågar lägga ut bikinibilder i dessa tider när man tydligen ska se ut som en spagetti. Efter bara ett litet tag kommer det upp fler och fler kritiska som tycker hon ser tjock och osund ut. En kille skriver "fan vad fet du har blivit". Det hela exploderar i en vild diskussion som fortfarande pågår.
Många pratar om att det är ohälsosamt att väga för mycket och att Bella skulle vara hälsosammare om hon gick ner några kilon. Jag är helt övertygad om att det är sundare att se ut som henne än som alla size zeron. Kissie är extrem, jag pratar rent generellt om alla tjejer och kvinnor runt om i världen som bantar och svälter sig för att passa in. Här handlar det inte om de naturligt smala som är födda med en hög förbränning.
Varför är det så svårt för oss att acceptera att alla ser olika ut?
För ca 3 år sedan bodde jag i ett kollektiv där vi var 3 stycken tjejer som vägde ungefär lika mycket, plus minus ett par kilon bara. Vi var ungefär lika gamla också men vi såg totalt olika ut. BMI borde verkligen skrotas men det kan vi ta en annan gång...
Förra veckan läste jag i en tidning att det var problem med ätstörningar i mellanstadiet. MELLANSTADIET?! Första gången jag blev medveten om min vikt var nog i 8an-9an nångång och jag brydde mig inte nämnvärt. Första gången jag började notera min vikt var väl runt 18-19, jag ville inte gå upp i vikt men hade inga större problem med den. När jag fick min första viktnoja var jag 20 år, då gick det rykten om att jag var gravid. Det var jag INTE och jag gick snabbt ner närmare 10 kilo. Jag har inte för mig att jag själv tyckte jag var "tjock" men det var förjävligt när människor kom och skulle känna på min mage och förutspå vilket kön det skulle bli osv. Idioter....
Fettma är ett stort problem här i världen och det finns galet många ätstörningar nuförtiden. Att inte ens Victorias secrets modellerna är perfekta det vet jag. Att kvinnorna på tidningsomslagen är retuscherade till 99,9% det vet jag också. Att leva på nån knäpp svältdiet är inte sunt, att äta socker varje dag är livsfarligt och att inte träna och röra på sig minskar din livslängd. Det här är självklarheter för mig, men tydligen så är det inte det för väldigt många i dagens samhälle.
Jag tror det är dags att börja utbilda världen i sundhet!
Blondinbella la ut en bild från sin Bahamasresa där hon stoltserar med en kurvig kropp.
(bild från blondinbella.se)
Ungefär samtidigt har Kissie varit i Thailand där hon visat upp sin size zero midja.
(bild från kissies.se)
Att Kissie skapar diskussioner är inget ovanligt alls, men att inlägget där Blondinbellas bild ingår har fått över 1400 kommentarer är helt galet. De första kommentarerna är från läsare som tycker hon är vacker, kvinnlig och tuff som vågar lägga ut bikinibilder i dessa tider när man tydligen ska se ut som en spagetti. Efter bara ett litet tag kommer det upp fler och fler kritiska som tycker hon ser tjock och osund ut. En kille skriver "fan vad fet du har blivit". Det hela exploderar i en vild diskussion som fortfarande pågår.
Många pratar om att det är ohälsosamt att väga för mycket och att Bella skulle vara hälsosammare om hon gick ner några kilon. Jag är helt övertygad om att det är sundare att se ut som henne än som alla size zeron. Kissie är extrem, jag pratar rent generellt om alla tjejer och kvinnor runt om i världen som bantar och svälter sig för att passa in. Här handlar det inte om de naturligt smala som är födda med en hög förbränning.
Varför är det så svårt för oss att acceptera att alla ser olika ut?
För ca 3 år sedan bodde jag i ett kollektiv där vi var 3 stycken tjejer som vägde ungefär lika mycket, plus minus ett par kilon bara. Vi var ungefär lika gamla också men vi såg totalt olika ut. BMI borde verkligen skrotas men det kan vi ta en annan gång...
Förra veckan läste jag i en tidning att det var problem med ätstörningar i mellanstadiet. MELLANSTADIET?! Första gången jag blev medveten om min vikt var nog i 8an-9an nångång och jag brydde mig inte nämnvärt. Första gången jag började notera min vikt var väl runt 18-19, jag ville inte gå upp i vikt men hade inga större problem med den. När jag fick min första viktnoja var jag 20 år, då gick det rykten om att jag var gravid. Det var jag INTE och jag gick snabbt ner närmare 10 kilo. Jag har inte för mig att jag själv tyckte jag var "tjock" men det var förjävligt när människor kom och skulle känna på min mage och förutspå vilket kön det skulle bli osv. Idioter....
Fettma är ett stort problem här i världen och det finns galet många ätstörningar nuförtiden. Att inte ens Victorias secrets modellerna är perfekta det vet jag. Att kvinnorna på tidningsomslagen är retuscherade till 99,9% det vet jag också. Att leva på nån knäpp svältdiet är inte sunt, att äta socker varje dag är livsfarligt och att inte träna och röra på sig minskar din livslängd. Det här är självklarheter för mig, men tydligen så är det inte det för väldigt många i dagens samhälle.
Jag tror det är dags att börja utbilda världen i sundhet!
